2024-03-11 12:00

Dag 13

Att ligga med täcket över huvudet är ändå inget för mig. Axel och armbåge verkar klarat sig någorlunda. Hittade en ask med Ipren. Det hjäper. Även en bastu kanske hjälper? Tyvärr var bastun djupfryst när jag tog en titt. Avvaktar till solen har värmt upp den ordentligt. För solen är tillbaka efter att varit borta i ett par dagar. Strålande nordisk blå marsdag.

Tills bastun tinat sitter jag här inne i stugan och äter Ipren. Och klottrar i min dagbok.

Mycket sorgliga nyheter nådde mig igår kväll. Nyheter av den typ som ger en stor klump i halsen. Det är inte viktigt vad det är för nyhet. Vad som är viktigt är vilka känslor och tankar som väcks. Tydligt och klart är att, hur fantastiskt det än är här på skäret, människor är flockdjur. Jag är ett flockdjur. Det är omöjligt att avskilja sig från omvärlden. Framförallt den nära omvärlden. Den finns alltid där. En känsla av gemenskap och tillhörighet. Kalla det för ett ankare, ett fast stöd som alltid finns där. Förhoppningsvis.

Att sitta här, själv, och klottra i dagboken blir värdelöst utan denna gemenskap. Och just det kände jag igår kväll. Hade inte pratat med Petter på ett par dagar och ringde. Han svarade! Vi hade ett långt samtal. På svenska. Han satt med en vän i en bil. De hade hämtat en cykel i Den Haag. Inte för att det var intressant. Ville bara höra hans röst. Höra att allt var bra. Och det var det. Lyckligt kunde jag somna in på min ö. Vetande att även jag har mina ankare.

Lying with the duvet over my head is still not for me. My shoulder and elbow seem to have survived somewhat. Found a box of Ibuprofen. It helps. Maybe a sauna could help too? Unfortunately, the sauna was deep frozen when I checked. Waiting for the sun to properly warm it up. Because the sun is back after being away for a couple of days. A radiant Nordic blue March day.

Until the sauna has thawed, I sit here inside the cabin, eating Ibuprofen. And scribbling in my diary.

Very sad news reached me last night. News of the kind that gives a big lump in the throat. What the news is about isn’t important. What’s important are the feelings and thoughts it awakens. It’s clear and evident that, as fantastic as it is here on the skerry, humans are herd animals. I am a herd animal. It’s impossible to separate oneself from the outside world. Especially the close outside world. It’s always there. A sense of community and belonging. Call it an anchor, a steady support that’s always there. Hopefully.

Sitting here, alone, scribbling in the diary becomes worthless without this community. And that’s exactly what I felt last night. Hadn’t talked to Petter for a few days and called him. He answered! We had a long conversation. In Swedish. He was with a friend in a car. They had picked up a bike in The Hague. Not that it was interesting. Just wanted to hear his voice. Hear that everything was fine. And it was. I could happily fall asleep on my island. Knowing that I too have my anchors.