Embedded Files
Bestämde mig redan igår kväll.
Imorgon, fredag den 13:e, blir det upp tidigt. Med den kommande kulingen finns en stor chans att islossningen sker.
Just i morgon.
Vaknade 5:30 och tvekade.
Det började ljusna, men det var fortfarande inte riktigt ljust. Jag tittade ut och konstaterade att isen norr om min udde var försvunnen. Helt borta.
Kände mig nästan som om jag missat allt.
Som om jag sovit bort det jag kommit hit för att uppleva.
Bestämde mig ändå för att gå ut.
Kulingen känns, även om vinden ligger på från syd. Huset ligger någorlunda i lä. Jag går genom skogen mot sydsidan. Vinden känns hela tiden starkare ju närmare jag kommer. Genom grenverket ser jag att isen ligger kvar, även om kulingen trycker på.
Vinden är kall. Iskall. Och hård.
Jag svajar till när jag kommer fram till vattenkanten. Vinden har tryckt upp isflaken på strandkanten. Vissa står rakt upp. Andra är staplade på varandra.
Makalös kraft.
När jag ser längs strandkanten ligger isflaken staplade längs hela sydsidan. Otroliga formationer som dessutom rör sig hela tiden. Precis som jag hoppats får jag uppleva en riktig islossning. Åren innan har det funnits is, men aldrig i denna utsträckning. Definitivt inte med årets tjocklek.
Efter trettio minuter gick jag tillbaka till huset för att dricka lite kaffe. Kanske mest för att värma mig.
Väl inne i värmen tog det inte lång tid förrän jag ville tillbaka. Jag kände att ett fantastiskt skådespel utspelade sig på Norrskärs sydsida.
Vinden var, om möjligt, ännu kraftigare nu.
Solen stod högre på himlen och gav landskapet ett annat ljus.
Jag småsprang genom skogen mot den sista akten av vårvintern 2026.
Och jag blev inte besviken.
Vinden gjorde sitt och tryckte isen mot den sydöstra udden. Just där hade det bildats en uppstoppning – något som liknade en propp. Isen pressades upp över klipporna.
Det var tydligt att det bara var en tidsfråga innan proppen skulle släppa.
Släppa – och låta all is, vintern 2026, driva iväg över Svartlöga, mot Asken och Blidö.
Friday, March 13
I had already decided the night before.
Tomorrow - Friday the 13th - I would rise early. The coming gale might bring the ice break-up.
Perhaps tomorrow.
I wake at 5:30 and hesitate.
The light is coming, but the morning still holds back.
I look out and see that the ice north of my point has vanished. Completely gone.
For a moment I feel as if I have missed everything.
As if I have slept through the very reason I came here.
Still, I go out.
The gale is already there, even though the wind comes from the south. The house lies somewhat sheltered. I walk through the forest toward the southern shore. The wind grows stronger with every step. Through the branches I see the ice still lying there, though the gale presses against it.
The wind is cold.
Ice-cold.
Hard.
When I reach the water’s edge I sway slightly. The wind has pushed the floes up along the shore. Some stand upright. Others lie piled upon one another.
A remarkable force.
Along the entire southern side the ice is stacked in long ridges. Strange formations that move, slowly, constantly. Just as I had hoped, I witness a true break-up of the ice. Other years there has been ice, but never like this. Never this vast. Never this thick.
After half an hour I return to the house for coffee. Mostly to warm my hands.
Inside the warmth it does not take long before I want to go back.
Something extraordinary is unfolding along the southern shore of Norrskär.
The wind is stronger now.
If that is even possible.
The sun stands higher.
The light has changed.
I move quickly through the forest toward the final act of the winter of 2026.
And I am not disappointed.
The wind drives the ice toward the southeastern point. There a blockage has formed - like a cork. The floes are forced up over the rocks.
It is clear that it is only a matter of time.
Before the cork gives way.
And when it does, all the ice, the winter of 2026,
will drift away over Svartlöga, toward Asken and Blidö.
Page updated
Google Sites
Report abuse