Embedded Files
Måndag 16 mars
Mitt gamla liv trängde sig på.
Helt kort.
Fick ett meddelande med en kort fråga. Det vore så kul om du kunde skicka en liten film-hälsning till dina före detta medarbetare.
En film?
Verkligen?
Frågan kom själv som en film.
Kände mig plötsligt gammal.
Varför så komplicerat? En film?
Räcker det inte med några skrivna rader?
Bestämde mig för att glömma alltihopa.
Som jag aldrig sett frågan.
Men ändå och tyvärr, så fungerar det inte, i alla fall inte för mig.
Någonstans, i mitt i övrigt kontors-rensade huvud, snurrade det runt.
Stillheten försvann ...
Kunde inte njuta av naturen, ljuset och stillheten.
Rastlösheten tog över. Tills jag bestämde mig för att göra en ‘tiktok’ film.
Första och sista gången.
Kommer aldrig att förstå hur -
eller varför -
någon vill filma sig själv hela tiden.
Kanske är det just det?
Åldern.
Tiderna förändras och denna nya tid där alla filmar sig själva hela tiden.
Den tiden har jag missat. En konstant ström av filmer och bilder på en fiktiv ‘Disney Värld’.
En värld i chromad 4-färg ignorant av vår tids Caligulor.
Kanske är det just därför som TikTok, Instagram och FaceBook hjälper människor att förtränga vår tids Caligulor.
Vad vet jag …
Hur som helst, det tog timmar att få ihop en film.
Bild och film är något jag älskar. Skönheten finns i just det jag ser. Och som jag ser det.
Att betrakta, förföras. Men inte av mig själv. Utan just det jag ser och hur jag ser det.
Om den kan delas är den än ljuvare.
Men där finns också en fara. Faran att vi bara ser oss själva. Glömmer den andre. Historien är nedskräpad med narcissister. Nuet inte mindre.
Oscar Wilde skrev The Picture of Dorian Gray. Fixerad av sitt eget utseende. Självupptagen i ett liv som kretsar kring njutning, upplevelser och egen tillfredsställelse. Känns som TikTok, Instagram och FaceBook är gjort för vår tids Dorian Gray’s.
Eller för att låna Joe Gideon’s ord i en fantastisk film, All That Jazz,
”It’s showtime”
Monday, March 16
My old life pushed its way in.
Briefly.
A message.
A question.
It would be so nice if you could send a short video greeting to your former colleagues.
A video?
Really?
The question itself came as a video.
Suddenly, I felt old.
Why so complicated?
Wouldn’t a few written lines be enough?
I decided to ignore it.
As if I had never seen the message.
But it doesn’t work like that.
Not for me.
Something started spinning.
In a mind otherwise cleared of office life.
The stillness disappeared.
The light no longer reached me.
Restlessness took over.
In the end, I gave in.
Made a video.
My first.
And my last.
I will never understand
how -
or why -
anyone wants to film themselves all the time.
Maybe that’s where it shows.
Age.
Not in the body.
But in the inability to keep up.
A world where everything must be shown.
Constantly.
An endless stream of images.
A kind of Disney world.
Polished. Over-saturated.
Strangely indifferent to the Caligulas of our time.
What do I know.
It took hours.
Not because it was difficult.
But because it felt wrong.
I love images and film.
But not like this.
The beauty is in what I see.
Not in myself.
In what is out there.
And in how it can be perceived.
Perhaps shared.
But there lies a danger.
That the gaze turns inward.
That we see only ourselves.
History is filled with narcissists.
The present is no exception.
The Picture of Dorian Gray
A man in love with his own image.
Trapped inside it.
Sometimes it feels as if our time
has built entire rooms
just for him.
And somewhere I hear:
All That Jazz
“It’s showtime.”
Page updated
Google Sites
Report abuse