Embedded Files
Gick runt ön.
Som jag alltid gör.
Jag förstår att det kan uppfattas som monotont.
Samma runda. Samma stigar. Samma klippor.
Men här ute lär jag mig något annat.
Att rastlöshet och tristess sällan finns i platsen.
De finns i mig.
I behovet av att något ska hända.
I förväntan på det stora.
När det egentligen räcker att bara söka.
Det enkla. Det lilla.
Ibland känns det som om vi – jag – blivit bortskämda med det överdrivna.
Disney World.
Instagram.
Facebook.
En värld där allt måste vara större, snabbare, mer spektakulärt.
Och samtidigt känns allt märkligt tomt.
Lika lågt som vattnet nere vid bryggan.
Medan skönheten står precis framför oss.
Tyst.
Nästan trotsigt.
Den stirrar på oss och undrar varför vi inte ser.
Hur galet kan det bli?
Själv känner jag inget behov av allt det där längre.
Istället känns allt som en väntan.
Vintern försöker fortfarande hålla sig kvar.
Inte mycket finns kvar nu.
Förutom isen.
Den ligger där ute – svart och tung.
Tung som om den inte vill ge sig.
Som om den tänker stanna.
Men tider förändras alltid.
Förr eller senare kommer våren.
Och med den en annan rörelse i vattnet.
Inte ännu. Men snart.
En dag ligger fjärden där igen.
Öppen.
Isfri.
Isen är en spegel.
En skönhet man sällan får se.
När jag tar bilderna tänker jag inte på det.
Inte på hur symboliska de egentligen är.
Men skönheten ligger i betraktarens öga.
Och här ute på skäret är jag den enda som betraktar.
Thursday, March 12
I walked around the island.
As I always do.
I understand that it might seem monotonous.
The same circuit. The same paths. The same rocks.
But out here I am learning something else.
Restlessness and boredom rarely belong to the place itself.
They belong to me.
To the need for something to happen.
To the expectation of something grand.
When in truth it is enough simply to look.
To search for the simple.
The small.
Sometimes it feels as if we — I — have grown spoiled by excess.
Disney World.
Instagram.
Facebook.
A world where everything must be bigger, faster, more spectacular.
And yet everything feels strangely empty.
As low as the water by the jetty.
Meanwhile beauty stands right in front of us.
Quiet.
Almost defiant.
It looks at us, as if wondering
why we fail to see.
How absurd can it become?
For my part, I no longer feel any need for all that.
Instead everything feels like waiting.
Winter is still trying to hold its ground.
Not much remains now.
Except the ice.
Out there it lies — black and heavy.
Heavy as if it refuses to yield.
As if it intends to stay.
But time always moves.
Sooner or later spring will arrive.
And with it a different motion in the water.
Not yet. But soon.
One day the fjord will lie there again —
open,
free of ice.
While My Guitar Gently Weeps.
Page updated
Google Sites
Report abuse