2026-03-18

Onsdag 18 mars

Pratade med A på Arlanda Helicopter. Mina dagar här på skäret är räknade – för den här gången. Jag lämnar på fredag.

Det känns precis som det räcker.
En vecka är för kort. Två veckor är mer vad jag behöver.

Och plötsligt – en ny energi.
En energi att ta vara på det som är kvar.

Nu när en markering i tiden har uppstått.
Inte en punkt, snarare ett komma.
Ett komma som antyder en fortsättning.
En punkt är ett slut.
Och Norrskär är inget slut. Inte för mig.

Bestämde mig för att lägga båten i vattnet.
En vacker dag för en tur runt ön. Inte gående – utan roende.

Att ro ger ett annat lugn.
Man kan nästan driva.
Ibland styra lite.
Men mest driver jag.

Njuter av det kalla vattnet, den milda vårluften.
Tystnaden.

Isen är borta. Nästan.
Lite vilsekommen blåis driver efter en kall natt.
I viken mellan Norr och Västerskär ligger fortfarande en rest av kärnis kvar.

Men ändå – vintern är borta.

Våren är här.

Wednesday, March 18

Spoke with A at Arlanda Helicopter.
Friday. Departure.

The edge of these days has become visible.
Not like a wall -
more like a slight bend in time.

A week is not enough.
Two weeks begin to resemble something.

And yet:
now the energy returns.
As if the ending opens something.

Not a period.
A comma.

Norrskär continues.

I put the boat in the water.
Row.

A different pace.
Not forward, but outward.
Sometimes I steer.
Mostly I drift.

The water cold.
The air mild.
The silence carries.

The ice is gone. Almost.
Blue fragments drift without direction.
In the bay, something remains.
A memory that won’t quite let go.

But it has already turned.

Winter has left the stage.
Spring says nothing -
and is here.