Efter en kort vecka i Stockholm är det dags att återvända till Amsterdam. Med åldern går allt långsammare, allt utom tiden. Den flyger. Eller bara försvinner. En vecka var alltid ett lagom bryt av vardagen. Nu känns det nästan meningslöst. Kommit fram, fixat, fejat, meckat lite och sen är det slut. Kanske är just det, det att allt går långsammare som gör att tiden försvinner. För det gör den.

Landade på Arlanda för ganska precis en vecka sedan. Thomas hämtade, sen blev det en kort lunch på Waxholms Hotell. Hade inte setts på ett halvår. Nog mer, 8 månader. Vi har vad som borde kallas en sommar vänskap. En solig och varm vänskap. Tjurigt vinterväder är det lika bra att hoppa. 

Efter Rindö blev det Norrskär. Tillbaks efter min vårvinter vistelse. Omöjligt att beskriva vilken skillnad det är att vara på Norrskär i maj. Februari och mars är naturens tid. Vilans tid. Allt är i väntan på det som kommer i maj. När vintern smälter bort. När isen långsamt sjunker eller driver iväg. Björkarna är fortfarande i dvala. Allt är i dvala. Allt utom sjöfåglarna. De tycks älska vårvintern. Ett oändligt flöde av ljud. Om jag ändå kunde tyda deras språk. Men det kan jag inte. 

Nu, i maj, är allt förändrat. Vilan är förbytt mot aktivitet. En enorm energi som vibrerar. Björkarna är helt väckt ur sin dvala. Små blad som lyser grönt i majsolen. Grönt mot den nordisk bleka vårsolen. Vårsolen som väcker allt till liv. Ett liv som börjar om på nytt. Vissa träd, såsom ek eller ask, har inte upptäckt våren. De avvaktar fortfarande. Inte ett löv, skott eller tillstymmelse till liv. Men livet kommer. Kommer tillbaka med vårsolen. Kanske det är just det som är härligheten med årstiderna, just det att som varit dött blir återfött. 

Men Norrskär skulle inte vara Norrskär om det inte var meck. Alltid meck. Precis som andra varelser, människor, behöver Norrskär kärlek. Kärlek och uppmärksamhet, och om den inte ges, så frågar Norrskär. Så även i år.

Började med att elen tjurade. Var inte så att allt var svart. Det var dunkelt. El på halva ön. El i halva huset. Jag trodde i min enkelhet att mössen hade gnagt på kablarna. Men så enkelt var det inte. Inte alls skulle det visa sig. Med hjälp av Magnus, en elektriker från Ljusterö, hittades felet. Det visade sig att elkabeln var skadad i en av stolparna på Västerskär. Lite skadad. En av de tre fas-kablarna var av, en andra var nästan av. Hade ingen koll på hur el distribueras. Att det är 3 kablar, därav 3-fas, var nytt för mig. Och med ett kabelbrott på en fas-kabel det fortfarande kommer fram ström var även det nytt. Nu när jag tänker på det var kabeln av redan i februari. Jag hade även då problem med elen i mitt sovrum. Hade nog lite tur att det inte blev strömlöst. Nog svårare med hjälp mitt i vårvintern.

Vattnet är en annan svag punkt på Norrskär. Inte för att det är drickbart, men det är ändå bekvämt att det finns vatten i en kran. Framförallt när det kommer till disken. Släpa på hinkar är tungt och slitigt. För en person funkar det. Redan vid två personer blir det stökigt. För att inte tala om fem. Eller tio. Så vatten ur kran, drickbart eller ej, är ingen lyx. Vatten sugs up ur en 90 meter djup brun. Med en Grundfors pump. Och just detta år har pumpen bestämt att det är dags med pension. 15 år gammal är den. 15 år är också lite av maxåldern. Att fixa någon som har tid att ersätta just vår pump visade sig vara mycket mer komplicerat än att fixa en bruten elkabel. På våren är det inte bara naturen som vaknar. Även alla stockholmare som ska ut till sina paradisöar vaknar. Och många har samma problem, vatten som inte rinner, bryggor som är tagna av isen, el som inte finns. De få hantverkare som kommer ut på öarna är fullbokade. Fullbokade tills sommaren är förbi. Det bästa är om man kan vara sin egen hantverkare. En mångsysslare som klarar att lösa sina egna problem. Men då behövs det mer tid. Tid att sätta sig in i en helt ny värld. Tid att leta information och att använda den informationen. Använda den på rätt sätt.  Hursomhelst, något vatten blev det inte. Pumpen hänger där på 50 meters djup. Trött och trasig. Tid för en ny.

För övrigt var det ett underbart vårväder. Sommarvarmt och nästan vindstilla. Stilla över huvud taget. Knappt en båt, med eller utan segel. Sjöfåglarna som var där i överflöd i mars, verkar ha flyttat, flugit, vidare. Svanarna är kvar. Har lagt sig på samma ställe som föregående år. Nedanför mitt hus. Bakom en stor sten. Blir nog irriterande till midsommar när vi får slåss om badstegen och vattnet däromkring. Svanarna menar nog på att det är deras område. Vi menar på att det är vårt. Ytterligare en liten konflikt om territorium. En konflikt som lyckligtvis kommer att lösas med tiden.