2026-03-15

Söndag 15 mars

Någonting vill bli sagt,
men orden vill inte.

Jag fortsätter med min loggbok.
Regnet duggar hela dagen. Lätt.
Vinden är helt borta.

Troget går jag runt ön.
Stormen lämnade nästan ingenting.
Isen är bortblåst.
Några få flak ligger kvar, strandsatta på sydklipporna.

Resten är borta.
Dramat är över.
Vintern är över.

Den lämnade med växande intensitet.
Slutade i ett crescendo. Utan applåder.
Jag på första parkett.

Idag, egentligen redan igår
var föreställningen över.

Men som alltid är ett slut en början.
Redan igår hörde jag dem i dimman: sjöfåglarna.

Om islossningen var en opera,
är sjöfåglarna en symfoni.

Sunday, March 15

Something wants to be said,
but the words won’t come.

Still, I continue my logbook.

A light rain all day. No wind.

I walk the island. As always.

The island is still. I move.

The storm has left almost nothing behind.
The ice is gone.
Only a few floes remain, stranded along the southern cliffs.

The rest has vanished.
The drama is over.
Winter is over.

I realize I have been waiting for this.
Watching it build.
Day by day.

It gathered strength, slowly at first
then all at once
ending in a final crescendo.
Without applause.

I was there.
Front row.

Today - though really already yesterday -
it is all over.

But endings don’t stay for long.

Yesterday, through the mist, I heard them.
At first distant. Then closer.
The seabirds.

If the breaking ice was an opera,
then this is something else.

A symphony.