Embedded Files
Fem timmar dagsljus. Det går fort.
Alltför fort när allt känns brådskande.
Så blir det alltid när jag kommer hit.
Allt måste ordnas. Genast.
Varför vet jag inte.
Det bara är så.
Som om hela vistelsen måste rymmas i några få timmar.
Rastlösheten kommer direkt.
Allt nu. Inget senare.
Jag går runt ön nästan genast.
Ön som väntat i sex månader på min återkomst.
Som om den inte skulle kunna vänta en timme till.
En dag till.
Jag tar många bilder.
Men björken – min björk – fastnar.
Varför just den vet jag egentligen inte.
Kanske för siluetten.
Eller kanske för något annat.
För det lugn, den utstrålar.
Ett lugn jag själv saknar
de första timmarna
efter att jag kommit hit.
18:06
18:38
19:52
Men allt detta händer måndag 9 mars. Efter en djup sömn vaknar jag tisdag morgon. Tidigt, jagad att uppleva. Uppleva allt och det fort. En strålande vacker morgon. På östsidan, hala klippor. Ändå är det just så som jag nollställs. All rastlöshet jagas bort. Stress försvinner och det finns egentligen bara nu.
Känns som om Norrskär utstrålar ett lugn, jag utstrålar brådska, rastlöshet och att allt måste ske nu. Det blir som en dialog mellan mig och naturen. Jag har bråttom, naturen frågar mig, varför?
Tuesday, March 10
Five hours of daylight.
It passes quickly.
Far too quickly when everything feels urgent.
It is always like this when I arrive here.
Everything must be put in order. Immediately.
Why, I do not know. It simply is.
As if the whole stay must somehow be lived within a few short hours.
The restlessness arrives at once.
Everything now. Nothing later.
I walk around the island almost immediately.
The island that has waited six months for my return.
As if it could not wait another hour.
Another day.
I take many photographs.
But the birch - my birch - holds my attention.
Why that particular tree, I have never really asked myself.
Perhaps it is the silhouette.
Or perhaps something else.
The calm it radiates.
It stands motionless in the winter light,
as if it possesses all the time in the world.
A calm I myself lack
during the first hours
after arriving here.
And yet all this happened yesterday,
on Monday, March 9.
After a deep sleep I wake early on Tuesday morning.
Driven by the need to experience.
To experience everything -
and quickly.
The morning is brilliantly beautiful.
On the eastern side the rocks are slippery.
And yet it is precisely there that something within me resets.
The restlessness fades.
The stress disappears.
In the end there is only now.
It almost feels as if Norrskär radiates calm,
while I radiate haste - restlessness - the sense that everything must happen at once.
A quiet dialogue emerges
between me and the landscape.
I hurry.
Nature simply asks:
Why?
Page updated
Google Sites
Report abuse