Jag filmade hela flygningen. Trodde jag. Någonstans över Gälnan tog filmen slut. Vet hur det gick till. Rundan över Norrskär och landning på bryggan är ett minne blott. Tråkigt men inte livsviktigt. För mycket värde läggs på bild och film. Sant att det är bra som ankare för minnet. Men, de riktiga bilderna är de som skapas och leds av fantasin. 

Landningen på bryggan var minst sagt spektakulär. En meter tillgodo på varje sida av helikoptern. Vädret var kristallklart. Vinter som bäst. Förutom en nordostvind som isade genom allt. Innan Kristian och Petter lämnade gick jag upp till huset och såg till att jag kom in. Vilket jag gjorde. Minus 8 ute. Lika kallt inne. Om inte mer. Försökte snabbt att få på elen. Men den var död. Totalt död. Fick bli ett problem för senare. Kunde knappast begära att helikoptern stannade tills jag felsökt el problemen. Alltid strul på Norrskär. Vinkade snabbt, Petter och Kristian lämnade mot Högarna.

Jag kvar med mina väskor på bryggan. Isande nordan och ingen el. Paniken på väg. Gick upp mot huset, 10 cm snö, skorna helt täckta. Snö som jag gick in med. Elen var helt svart. Kämpade med proppskåpet utan framgång. Gick ner till det stora huset. Fanns det ingen el där skulle det bli kalla dagar. Bara en vedspis. Det visade sig att elen fanns i det stora huset. 

Tid för felsökning. 

Gick ut till proppskåpet bakom huset. Alla 3 faser fungerade enligt mätaren. Kunde inte begripa varför det inte fanns någon ström i mitt hus. Gick tillbaka och kontrollerade ännu en gång. Fortfarande lika svart. Svart som de blir här när solen försvinner. Den enda ljuspunkten var att jag flugit tidigt på morgonen. En hel eftermiddag på mig att komma upp med en ny plan. Och den planen var inte att lämna. Även om det kändes lockande. Tillbaka till huvudskåpet och inspekterade alla propparna till 3-fasen. Riktiga gamla porslinsproppar med ett litet runt färgat metallelement i mitten. Den översta såg hel, men ändå trasig ut. Hittade en ny inne i huset. Bytte proppen. Skruvade åt alla tre ordentligt och gick upp till huset. Provade igen. Lika dött som det varit. Paniken gick upp ett steg. Även om det bara skulle bli 5 dagar denna gång skulle det bli 5 mörka och framförallt kalla dagar. Nya planer behövdes. Kunde inte komma på något mer kreativt än att använda en lång förlängningskabel. Dra den genom ett fönster på det stora huset genom sovrumsfönstret i mitt hus. Som sagt, kreativt, kanske inte. Men jag är ingen elektriker och var börjar man att felsöka ett problem som detta? Jag fick in kabeln i mitt hus och lyckades få på en lampa och ett element. Att få på elementet sovrummet var omöjligt. Inte tillräckligt med förlängningssladd för att  nå dit. Men det här var bättre än utan. Gick in i mitt sovrum. Av någon anledning, ren desperation antagligen, satte jag på elementet igen. En gul liten lampa sken upp. Den vackraste gula lampa jag någonsin sett. Jag förstod inte vad som hände. Hade det att göra med kabeln från det andra huset. Kan strömmen magiskt sprida sig genom ledningarna via de lösa kabeln? Gick tillbaka till proppskåpet, provade lampor, allt fungerade som i ett trollslag. Eller, var det en guds gåva till mig. Gåva från Norrskär för att jag var där. Paniken försvann.  Efter två timmar kunde jag börja med fortsättningen. Vedspisen för att nämna en annan viktig del av livet här på vintern. Ved, stickor är förberett. Allt klart sedan hösten. Det borde bara vara att lägga in stickor och tända. Borde … 

Det som kan hända och har hänt vid ett flertal tillfällen är att rökkanalen är blockerad. Oftast av en fågel, antagligen en uggla som envisas med att bygga bo. Bygga ett bo i min skorsten. Till skillnad från elen fungerade min Wamsler direkt. Underbar vedspis. 

Efter en måttlig panik och olika planer för att få ordning på mitt liv ordnade det sig. Såsom det oftast gör. Värme och ljus är en viktig del av tillvaron. Mat, dryck likaså. För att inte glömma kärleken. Kärlek till människor och ting. Och platser.  

Norrskär är en sådan plats. Min plats på jorden. Men Norrskäret kan vara grinigt, tjurigt och ovilligt. Att komma hit och förvänta sig att allt bara är som det var. 5 månader utan uppmärksamhet. Inte ett ord. Och att då förvänta sig att bli mottagen med öppen famn och en stor kram är för mycket. Alldeles för mycket. Och det är, när man tänker på det naturligt. Vem är kravlös och alltid välkomnande? Utan att själv få lite uppmärksamhet och kärlek? Det är precis det som händer när jag kommer en kall vinterdag. Utan förvarning landar det en bullrig helikopter. Lugnet, stillheten är bokstavligen bortblåst. Att då förvänta sig ett varmt välkomnande är orimligt. Det blir grinigt, till och med lite otrevligt. Och just det upplevde jag här idag. Livet är att ge. Livet är att få. Jag fick ge mycket kärlek och värme för att få just det. Kärlek och värme. Blev även förbannad men insåg snabbt att det absolut inte hjälper. Totalt inte konstruktivt. Så efter två timmars bråk, förlåt vänlighet har mesta lagt sig. Harmonin kommer tillbaka.  Tillsammans med värmen. Vi börjar på minus 8 och kämpar oss fram till 0 gradigt, vidare till plus 10 för att tillslut komma fram till en varm och underbar plats. Utanför ett fantastiskt vinterlandskap. Härinne varmt, ombonat och välkomnande. Men det tog tid. Som alltid. Kärlek är inte självklar. Den måste näras som vi själva. Värme, ljus, mat och dryck.