2026-03-17

Tisdag 17 mars

För två år sedan skrev jag, den 6 mars, om ‘morgon-depp’.
Kanske lite så även idag.

Det känns som att jag gått runt ön tillräckligt.
Vädret är varken strålande eller glanslöst.
Egentligen ingenting.

Jag har mest suttit och bläddrat på min iPad.
Förutom de dagliga sysslorna: isbad, vatten, ved, mat.

Vissa dagar är sådana här.
Lite tomma.
Flyter fram som i ett dis.

Jag började läsa E:s bok Brevieren.
Innan jag kom hit klistrade jag in alla bilder som hör till.
Bara det var en meditativ syssla, som fick mig att se fram emot min vintervistelse här på skäret.

Boken blir långsamt fullklottrad med egna tankar och idéer.
Jag undrar stilla varför jag inte läst den tidigare.
Men som så ofta finns det en anledning.

Innan nu hade jag varken tid eller lugn att sitta ner med just den här boken.
Det är som om den legat och väntat på mig alla dessa år.
Nästan 35.

Och nu verkar tiden ha kommit.
Att jag kan läsa den med den andakt som krävs.
För det gör den.

Ofta måste jag läsa om en mening.
Ibland två.
För att förstå.

Att läsa långsamt är en utmaning.
En konst - att inte låta rastlösheten sippra in.
Att smälta samman med texten och stänga ute allt annat.

Boken är full av uttryck, talesätt och ordspråk.
Kanske är det därför den tar tid.
Efter varje mening stannar jag upp.
Begrundar.
Läser om.
Igen.

I marginalen: några ord.

Jag läser:
mer än igår, mindre än imorgon.

Läser om.
Inser att jag inte är så - på något sätt.
Men det hjälper mig.
Att veta, eller hoppas, att morgondagen är bättre.
Kanske särskilt i denna tid.

Jag har knappt kommit halvvägs.
Men har ingen brådska.
Det får ta den tid det tar.

Jag läser vidare.

E skriver om sin mammas bortgång:
Med mamma blev ett universum till stoft.

Jag tänker stilla att det - om möjligt - gäller ännu mer för honom själv.

Tuesday, March 17

Two years ago, on March 6, I wrote about “morning gloom.”
Perhaps a little like that today.

It feels as if I’ve walked around the island enough.
The weather is neither radiant nor dull.
In fact, nothing at all.

I’ve mostly been sitting, scrolling on my iPad.
Apart from the daily chores: cold plunge, water, wood, food.

Some days are like this.
A little empty.
Drifting by as if in a haze.

I started reading E’s book, Brevieren.
Before coming here, I had pasted in all the images that belong to it.
Even that was a meditative task, something that made me look forward to my winter stay here on the skerry.

The book is slowly filling up with my own thoughts and notes.
I find myself quietly wondering why I hadn’t read it before.
But as so often, there is a reason for everything.

Before now, I had neither the time nor the calm to sit down with this particular book.
It is as if it has been lying there, waiting for me all these years.
Almost 35.

And now the time seems to have come.
That I can read it with the devotion it requires.
Because it does.

Often I have to read a sentence again.
Sometimes two.
To understand.

Reading slowly is a challenge.
An art - not letting restlessness seep in.
To merge with the text and shut everything else out.

The book is full of expressions, sayings, and aphorisms.
Perhaps that is why it takes time.
After each sentence, I pause.
Reflect.
Read again.
Once more.

In the margin: a few words.

I read:
more than yesterday, less than tomorrow.

I read it again.
Realize I am not like that - not in any way.
But it helps me.
To know, or hope, that tomorrow will be better.
Perhaps especially in times like these.

I have barely reached halfway.
But I am in no hurry.
It can take the time it takes.

I read on.

E writes about his mother’s passing:
With mother, a universe has turned to dust.

I quietly think that - if anything - it applies even more to him himself.