2026-03-14

Imorse vaknade jag tidigt och undrade för mig själv:

Är jag inte klar med vinter Norrskär?

Kanske?
Men det är alltid en annan plats.
Eller samma plats – men med andra färger.
Andra toner.
Andra känslor.

Visst finns dagar som är långa, grå, tråkiga.
Men nästa dag kan vara spektakulär.
Ljuset.
Färgskalorna.
Allt det som är så svårt att hitta någon annanstans.

Eller åtminstone någon plats som jag känner till.

Jag förstår att det finns andra platser med samma fantastiska ljus.
Samma färger.
Samma atmosfär.

Frågan är bara om det är värt att försöka hitta dem alla.

Räcker det inte med en plats?

Att ha en monogam kärlek till en plats.

Eller är jag tråkig då?
Inskränkt.
Inte äventyrlig.
En som inte längre vill upptäcka något nytt.

Intressanta frågor.

Monogami är helt accepterat i ett förhållande.
Det förväntas nästan att man lever så.

Kan det vara likadant med platser?

Om man har hittat platsen man älskar
– då är man monogam.

Kanske är det så enkelt.

Men …

Vad händer
när sanningen visar sig vara en lögn?

This morning I wake early
and ask myself:

Am I finished
with winter Norrskär?

Perhaps.

But it is never the same place.
Or perhaps it is,
only the colours have changed.

Other tones.
Other moods.

Some days stretch out
grey
indifferent.

Then suddenly another day, light everywhere.

Colours I rarely see
anywhere else.

Or anywhere I know.

Of course there are other places
with the same light.
The same atmosphere.

The question is not that.

The question is:

Must one find them all?

Isn’t one place enough?

To love one place.
Faithfully.

A kind of monogamy with a landscape.

Or does that make me small?
Unadventurous.

Someone who has stopped looking.

Strange questions.

Monogamy is expected
between people.

Could it also be true
for places?

When you have found the place
you love, you stay.

Faithful.

Perhaps it is that simple.

But ...

what happens
when the truth
turns out
to be a lie?