2026

Vinter 2026

Vintern 2026 har varit den kallaste sedan 2010. Det märks. Isen ligger fortfarande kvar in i mars, även om snön har försvunnit.

Jag kommer att skriva lite om mina dagar här på skäret. Se det som en dagbok, där det mest privata lämnas utanför. En korsning mellan dagbok och loggbok.

Det finns ingen större målsättning än att just komma ihåg det som varit dessa dagar. Något stort äventyr förväntar jag mig inte. Det största och mest spännande är nog just Norrskär självt.

Dagarna avspelar sig i ett mycket långsamt tempo. Ett tempo som fylls av olika nödvändiga och mindre nödvändiga sysslor.

Matlagning, hur primitiv den än är, faller i kategorin nödvändig. Tvätt och bad, personlig hygien, likaså.

Jag hade trott, kanske hoppats, att vinterbaden skulle bli lättare. Kanske till och med njutbara. Men tyvärr. Det kommer nog aldrig att vara lätt eller njutbart att gå ner och tvätta sig i en nysågad vak.

Men vissa saker måste man göra.

Som vedhuggning. En viss mängd ved måste huggas. Annars blir det kallt. Största delen av veden högg jag redan under hösten 2025.

En annan syssla är städning. Även det nödvändigt – och emellanåt nästan befriande.

De mindre nödvändiga sysslorna tar också mycket tid. Mest tid går nog åt till att fylla denna dagbok, eller loggbok, med texter men även med bilder och filmer.

Allt görs med en Canon EOS, en iPhone och en DJI-drönare. Och som jag märker krävs det mycket arbete för att få till det. Att träna på att ta bilder. Filma. Och inte minst skriva.

Att skriva har aldrig varit något jag tyckt om. Jag har alltid varit för rastlös. Men saker förändras.

En dag har man plötsligt lugn.

Lugn och ro att sitta en hel dag och ägna sig åt en dagbok.

En dagbok som stöd för minnet, som kanske börjar bli lite slitet.

Och det är precis det jag vill.

Komma ihåg mina dagar här på skäret. 

Winter 2026

The winter of 2026 has been the coldest since 2010.
You can feel it.

The ice still covers the water well into March, even though the snow has disappeared.

I will write a little about my days here on the skerry.
Think of it as a diary, though the most private things are left out.

Perhaps it is more a cross between a diary and a logbook.

There is no great ambition behind it.
Only a wish to remember these days.

I do not expect any great adventure.
The greatest, and perhaps most intriguing thing, is probably Norrskär itself.

Life here moves at a very slow pace.
A pace filled with different kinds of tasks.
Some necessary. Others less so.

Cooking, however primitive it may be, belongs to the necessary ones.
Washing and bathing. Personal hygiene.
The same.

I had thought,  perhaps hoped, that the winter baths would become easier.
Maybe even enjoyable.

But unfortunately not.

It will probably never be easy, or pleasant, to go down and wash in a freshly cut hole in the ice.

But some things simply have to be done.

Like chopping wood.

A certain amount of firewood is needed.
Otherwise the house grows cold.

Most of the wood was chopped during the autumn of 2025.

Another task is cleaning.
That too is necessary.

And sometimes, strangely enough, almost liberating.

The less necessary tasks also take up a great deal of time.
Perhaps the most time of all.

Much of the day is spent filling this diary - or logbook - with words.
But also with photographs and short films.

Everything is done with a Canon EOS, an iPhone and a DJI drone.

And as I am beginning to realise, it takes quite a lot of effort to make it work.
Learning to take photographs.
Filming.

And not least, writing.

Writing has never really been something I enjoyed.
I have always been too restless.

But things change.

One day you suddenly discover a kind of calm.

Calm enough to sit for an entire day and devote yourself to a diary.

A diary as support for memory.
A memory that perhaps is beginning to wear a little thin.

And that is exactly what I want.

To remember my days here on the skerry.