2024-03-12 10:50

Dag 14

Axel och armbåge verkar ha klarat sig bättre än jag trodde. Höften däremot. Kände jag inte igår. Idag går jag runt och haltar. Halta gubben på skäret. Iprenen hjälpte säkert till. Och bastun. Bastun var sagolik. Igen. Med mitt nya sågspåns knep var den varm på lite mer än en timme. Körde 4 rundor på 15 minuter. Därefter blev jag kvar på bänken utanför bastun. I en sommarsol den 11 mars. Det låter overkligt? Och det var det.

En sak som blir tydligt här. Inte mycket jag behöver. Lite mat, mest korv i olika former. Murkelsåsen får vänta. En varm stuga. Med en fungerande vedspis. Sällskap av P1 eller Spotify. Ett tag …

Var detta vara min enda framtid, skulle jag bli galen. Galen på riktigt. Som jag skrev tidigare, människor behöver sin sociala omgivning. Jag behöver min sociala omgivning. Även om jag älskar sjöfågeln, örnen, naturen är det mest ett betraktande. Tiden här gör också att jag kommer närmare världen här på ön. Men aldrig så nära att det kan ersätta mitt behov av likartade. Behovet av mina ankare blir uppenbart. Självklart finns det behovet där alltid. Men det är just nu som det blir tydligt att det är basen för varandet. Åtminstone mitt varande.

Mitt stockankare är Caroline. Caroline är allt som inte jag är. Hon är svart och vit. Jag är en skala av grått. Hon är bestämd, vet alltid. Jag velar. För henne är det enkelt, för mig blir det svårt. För Caroline är det sant eller falskt, jag relativerar. Just detta motpolernas varande har en, för mig, enorm betydelse. Att mina gråskalor försvinner till en del. Att Carolines skarpa svartvita linjer blir något vagare. Att kunna tveka istället för att bestämma snabbt. I snart 30 år har vi i ‘nöd och lust’ levt i ett motpolernas varande. 30 år till kommer det inte att bli. Men jag hoppas att det blir många.

Min vana trogen lyssnar jag på Spotify. Denna gång Your Song framförd av Al Jarreau.